Krönika i Sundsvalls Tidning 15 juni: I helgen fördes den 46-årige kubanen Ariel Sigler Amaya hem till staden Pedro Betancourt i ambulans. I sju år har han suttit fängslad för sina åsikters skull. Avmagrad och nu delvis förlamad kan man se honom som den senaste brickan i den kubanska regeringens försök att plocka poäng. Under våren har Spanien som EU:s ordförandeland drivit på för att fördjupa kontakterna med Kuba trots diktaturen och frisläppandet kom lägligt inför ett utrikesministermöte.
Men det finns en annan förklaring också. Den lyder inte att katolska kyrkans diplomati förmått Havanna till eftergifter, vilket en del nyhetstexter antyder. Kyrkan spelar en viktig roll för det hopp som nu spirar, men den rollen är som medlare mellan regeringen och demokratirörelsen som officiellt inte existerar.
Flera tecken tyder på att Kubas regering känner sig pressad. I februari dog den 42-årige dissidenten, fången och rörmokaren Orlando Zapata Tamayo i sviterna av en hungerstrejk. Myndigheterna har sedan dess begränsat hans mors rörelsefrihet så att hon inte ska kunna samla de oppositionella.
I Havanna har Damerna i vitt, fruarna till samvetsfångarna, under våren förbjudits från att samlat gå till kyrkan Santa Rita – som blivit symbolen för deras motstånd. Efter att ha blivit attackerade och bortforslade får de nu promenera igen, under kontroll av myndigheterna. ”Beskyddet” är ett sätt att förhindra att följet växer.
Sedan i våras hungerstrejkar också den oberoende journalisten Guillermo Fariñas. Uppmärksamheten han får är besvärande för regeringen. Fariñas tänker inte ge sig förrän fångarna som är mest illa däran släppts.
För regeringen i Havanna är det lättare att förhandla genom katolska kyrkan än direkt med demokratirörelsen. Det senare vore en oerhörd prestigeförlust för diktaturen som stämplar alla oliktänkande som USA-betalda landsförrädare. Nu blandas eftergifter med mer förtryck, vilket tyder på nervositet.
Jag har aldrig träffat Ariel Sigler Amaya, däremot en av hans bröder och hans mor. Juan Francisco och Gloria har tagit emot mig i huset i Pedro Betancourt som också är ett oberoende bibliotek – en fristad från censur. De har arbetet för demokrati och samvetsfångarnas frisläppande och berättat för mig om hur de själva trakasserats. Gloria som i januari dog 81 år gammal hade blivit illa slagen av en Castromobb och satt där med en blåtira.
Bröderna Sigler Amaya startade 1996 rörelsen ”Movimiento Independiente Opción Alternativa” och de demonstrerade och delade ut mat till behövande som officiellt inte fanns. För Ariels del ledde detta till avsked och arresteringar. 2003 dömdes han till 20 års fängelse i en räd mot dissidenter i hela landet. Hans bror Guido dömdes också till 20 år och brodern Miguel fick 26 månader för att ha protesterat.
Det berör att träffa människor som riskerar allt för att deras land ska bli bättre. Med fredliga medel framhärdar Kubas demokratiaktivister trots att regimen inte lägger fingrarna emellan. Det gör mig sorgsen att Gloria inte fick uppleva när Ariel kom hem och givetvis bör demokraternas, inte regeringens, intressen fortsatt vägleda EU:s politik gentemot Kuba.
Magnus Krantz
magnus.krantz@lnb.se
Landinformation om Kuba
Relevanta länkar