Singapore
Singapore har knappt fyra och en halv miljoner invånare av vilka 75 procent är kineser, 14 procent malajer och 7 procent indier. Singa pore är världens näst mest tättbefolkade självständiga stat (efter Monaco). Singapores BNP per capita är 28 600 USD (Sverige har 29 800 USD, enligt CIA World Fact Book). Ekonomisk fattigdom är inte ett överhängande problem. Bristen på genomlysning av de officiella finanserna, kritisk debatt i samhället och rättssäkerhet, gör dock den singaporianska ekonomin extremt känslig. Singapore drabbades hårt av Asienkrisen i slutet av 1990-talet. Det är också omöjligt för medborgarna att ha inflytande över hur de allmänna resurserna ska fördelas eller investeras, eller vilka problem som är de centrala för staten att lösa.
UD:s rapport om de mänskliga rättigheterna i landet skriver följande:
”Singapore är ingen demokrati, även om politiska institutioner finns på plats och de flesta medborgerliga fri- och rättigheterna garanteras i landets lagstiftning. Situationen för de mänskliga rättigheterna (MR) präglas av inskränkningar och brister, ofta med hänvisning till landets säkerhet eller behovet av att upprätthålla religiös och social harmoni. Detta gäller framför allt de demokratiska spelreglerna, straffpåföljder samt yttrande- och pressfriheten. […] Reglerna för politisk verksamhet och det sätt på vilket allmänna val förbereds och genomförs begränsar allvarligt oppositionspartiernas möjligheter till politiskt inflytande. Samma parti, PAP, har enväldigt styrt Singapore sedan självständigheten 1965. Massmedia kontrolleras indirekt av regeringen och kritik mot densamma förekommer sällan.”
Regeringspartiet, People’s Action Party har haft makten sedan 1959 och styr över alla delar av samhället. Detta har lett till maktlöshet för medborgarna och därmed politisk apati. För att Singapore ska bli en demokrati måste apatin bekämpas och ersättas med medborgerlig aktivism inom många områden, såväl inom sakpolitik som inom demokratiområdet.
Trots att det finns tre större oppositionspartier är Singapore i praktiken en enpartistat. Endast två av ca 84 parlamentariker tillhör oppositionen. Regeringen tillåter formellt oppositionen att verka, men har hårda metoder för att bekämpa den. Tillstånd beviljas inte för torgmöten och genomför man trots det ett utåtriktat möte döms man till böter eller fängelse. Ordföranden i SDP dömdes hösten 2004 att betala ett mycket högt skadestånd till fd premiärministern i Singapore, vilket han inte hade råd till. Våren 2006 försattes han i konkurs, och är sedan dess förbjuden att verka politiskt.
Den singaporianska statens kontrollsystem har utvecklats kraftigt under PAP:s dryga 40 år vid makten. Partiet och regeringen kontrollerar transportsystemen, bostadsmarknaden, sjukvårdssystemet, fackföreningarna och informationsutbudet. Utrymmet för alternativa politiska initiativ är mycket begränsat, och det är i praktiken omöjligt att nå ut till medborgarna genom medierna.
Målet med denna totalitära politik är att medborgarna inte ska ifrågasätta systemet utan följa de regler som partiet sätter. Tillsammans med förtrycket av dem som försöker arbeta för förändring, har detta lett till rädsla för politiken, och att befolkningen passiviserats.
Medvetenheten om de medborgerliga och politiska rättigheterna i landet är därmed också mycket låg. Det finns inga starka människorättsorganisationer som har kraft att bilda opinion, eller medier som driver rättighetsfrågor och ifrågasätter regeringens sätt att styra.
Kunskapen om förtrycket i Singapore runt om i världen är dock mycket lågt. Den polerade ytan och bilden av att ha varit ett ekonomiskt under har dominerat kraftigt. De internationella kraven på demokratiska reformer har varit svaga.
Samarbete mellan de svenska PAO och SDP i Singapore har hittills varit ett undantag för Sida, eftersom landet inte är tillräckligt fattigt för att motivera bistånd. Vi menar dock att stödet är viktigt eftersom bristerna i demokratin är så uppenbara, och för att det i dagsläget inte finns några andra organisationer som aktivt stöder demokratisering i landet.
Men projektet är också viktigt för att landet fungerar som en inspirationskälla för så många andra auktoritära stater som vill går Singapores väg till utveckling. Det skulle bli betydligt enklare att argumentera för, och främja, en demokratisk utveckling i grannländerna om Singapore tog tydliga steg mot demokrati. Dessutom är det många länder i Afrika som inspireras av Singapore, och då är det viktig att det finns kunskap inom den svenska biståndssektorn om villkoren för Singapores utveckling och vilka delar som inte bör inspirera.
SDP blev i valet 2006 det tredje största oppositionspartiet i landet, och fick ca 23 procent i de två valkretsar partiet ställde upp i. SDP är det enda av oppositionspartierna som är öppet för tydliga internationella relationer. De andra är rädda för att bli smutskastade av regeringen och medierna om de visar att de samarbetar internationellt. SDP är medlem i Liberala internationalen, men har ett stort nätverk av demokratiska partier av alla ideologiska riktningar runt om i Asien.
Regimen har i motarbetandet av oppositionen till sin hjälp ett omfattande angiverisystem inom vilket underrättelsetjänsten anställer studenter på projektbasis. Trots detta och trots att utåtriktade arrangemang ofta leder till fängelsestraff och svårigheter att få anställning har man ett relativt stort stöd bland just studenter.
Bland ungdomar finns en ökande vilja till förändringar. Men de behöver internationellt erkännande och stöd för sitt arbete, dessutom inspiration till hur ungdomar kan agera i partipolitiken. Ungdomar som råkar illa ut behöver också internationella nätverk som kan ställa upp.
